Mångkultur av svensk modell är en bluff, dessutom dömd att misslyckas. Bluffen består i att alla kulturer inte ingår i det svenska mångkulturella projektet, eller experimentet. Misslyckandet består i att en total och urskiljningslös sammanblandning av vitt skilda kulturer alltid har resulterat i konflikter, och är således en utopi.
Vi börjar nu se en polarisering i det svenska samhället. De som tror på den svenska mångkultursmodellen, och de som inte gör det. Den sistnämnda växer lyckligtvis för varje dag. De har lyckats dra sig ur mångårig manipulering enligt socialistisk modell, genom att börja tänka efter eget huvud. Makteliten har haft och har fortfarande självpåtagna definitioner vad beträffar begreppen : ansvar, rättvisa, demokrati, rasism, nationalism/internationalism, islamofobi samt mångkultur. Dessa definitioner har inte mycket gemensamt med de verkliga definitionerna.
För att få en helhetsuppfattning om mångkulturen, bör även de två förstnämnda begreppen analyseras. :


Begreppet ansvar har totalt tappat sitt värde. Under de senaste decennierna har svenskarna och invandrarna allt oftare haft en benägenhet att alltid skylla ifrån sig när något går snett. Vi ser det på hela samhällsstegen, från ministrar till gräsrotsnivå. “ Det var inte mitt fel”, är ett ofta användbart uttryck, man ser sig som offer för att slippa ta ansvar. De rent kriminella skyller på samhället och dålig uppväxt, och anser sig inte ha något eget ansvar för sina handlingar. Att kalla kriminella för “slödder” eller “pack” är “ förbjudet “ i Sverige. Men att kalla hårt arbetande ansvarsfulla människor för diverse infama invektiv är helt i sin ordning, som dessutom försörjer nämnda grupper. Att ta samhällsansvar och “läxa upp” en yngling som är på väg in i brottets bana är också “ förbjudet”, och kan få ödesdigra konsekvenser med risk för större rättslig påföljd än vad ynglingen har att vänta. Om inte den normlösa och fria uppfostran hade upphöjts i vårt samhälle, och om det varit tillåtet eller snarare en skyldighet att tidigt markera när exempelvis en tonåring är på väg in i kriminalitet, skulle Sverige sett helt annorlunda ut idag.
Makteliten bär huvudansvaret till detta moraliska förfall.

Det finns alldeles för få poliser ute på fältet, låg andel av lösta brott, världens finaste och påkostade fängelser, då är det inte särdeles märkligt att kriminella ser Sverige som ett paradis.
I förhållande till folkmängden tillhör nu " svenskar " toppligan vad beträffar kriminalitet.

Offren glöms bort. Offren får dessutom mer eller mindre skylla sig själva att de befann sig på fel plats i fel tid. Makteliten med sina professionella tyckare bortser att den kriminelle har ett ansvar och gjort ett val. Offret har inte valt.
Socialdemokraterna har mer eller mindre avskaffat det personliga ansvaret. De har regerat i 65 av 78år, men har “ ingenting med det här att göra“, utan skyller på borgarna.
Den svenska mångkultursmodellen har påskyndat denna samhällsupplösning, därom råder ingen tvekan.
Sverige är ett land på väg mot en total moral- och normupplösning ,en utveckling som absolut måste stoppas,
och vändas till en konstruktiv sådan, där man sätter värde på etik, moral, normer och personligt ansvar.


Begreppet rättvisa har bland annat kommit att betyda att alla ska ha det lika bra eller lika dåligt, och att den som inte arbetar ska ha lika mycket betalt som den som arbetar och sliter. Den som vinner 1 miljon på lotto är av någon outgrundlig anledning en bättre människa än den som arbetat ihop miljonen. Som arbetstagare ses man inte med blida ögon, ändå är det få som har lyckats med detta, (eller kanske just därför), och som arbetsgivare ska vi inte tala om. Den svenska avundssjukan ligger bland annat till grund för detta synsätt. Men i så fall borde det ju vara mera logiskt att vara avundssjuk på den som vunnit miljonen genom att sätta några kryss på en kupong, än den som jobbat till sig miljonen. Den sanna förklaringen till detta beteende torde vara att det nuförtiden är helt accepterat att ha åsikten att arbete inte skall löna sig. Detta är ett djupt inrotat begrepp, som självfallet även invandrare attraheras av.
Det gamla fina svenska deviset : “Att göra rätt för sig,” är som bortblåst.
Viktigt också att påpeka i sammanhanget för att undvika eventuella missförstånd :
Hellre en flitig invandrare än en lat svensk.


Begreppet demokrati är numera urholkat. Det vi kämpat för i hundratals år håller nu på att raseras inom loppet av några decennier, om den destruktiva utvecklingen får fortsätta. En klar försämring har inträtt efter den 17:e september 2006. Journalistkåren och politiska motståndare använder sig av uttryck som ; ” Hur skall SD stoppas,” ” Hur skall SD bekämpas,” “ Vi skall inte debattera med SD ” etc. Det är uttryck som hör hemma i diktaturers skräpkammare. De facto sprider media dessutom rena lögner om SD, samt ägnar sig åt obstruktioner. Läs vårt principprogram och angrip gärna våra åsikter i de sakfrågor ni tycker dessa är fel ! Var tog världens mest demokratiska citat vägen ? : “ Jag avskyr dina åsikter, men kan gå i “döden” för din rätt att uttrycka dem” Voltaire. I en demokrati värt namnet låter man även de åsikter man tycker är avskyvärda komma till tals.
Även kommunister, de som tillbeder den ideologi som har mest liv på sitt samvete skall få komma till tals, vilket de också får - tala om inkonsekvens ! Försiktighet i åsikter och yttranden bör tillämpas numera för att inte riskera åtal, etnicitetstillhörighet kan både utnyttjas och bli avgörande. En rädsla har spridit sig i vårt land. Vi är inte längre lika inför lagen.


Begreppet rasism är förvrängt in absurdum. Makteliten säger att det är liktydigt när en vit förtrycker en svart, men inte tvärtom, alltså ingenting om att svenskar skulle kunna vara förtryckta på grund av rasism. Definitionen (alltså den i uppslagsverken) säger ingenting om rasistens hudfärg, och inte heller att rasisten måste tillhöra majoritetsbefolkningen, eller den etnicitet som han själv anser högre stående. Definitionen säger att rasism är när man anser olika människosläkten (raser) är olika mycket värda. Begreppet omvänd rasism existerar således icke. Dessutom är de politiskt korrekta avsiktligt vårdslösa med praktiserandet av begreppet, som lett till ett närmast masspsykotiskt tillstånd hos det svenska folket; livrädda att stämplas som rasister, genom att enbart kritisera den förda invandrings/integrationspolitiken. Följaktligen har begreppet rasism genomgått en inflationsprocess och således tappat sitt egentliga värde.

Etniska svenskar skyddas inte enligt lag mot rasistiskt våld. För att förtydliga skall jag här ge tre exempel:


Ex.1:
Om en muslim misshandlar en etnisk svensk (kristen) är det "bara" misshandel. Men om en etnisk svensk (kristen) misshandlar en muslim, skall polis, rättsväsende och åklagarmyndigheter dessutom ta reda på vad svensken tänker, känner och har för uppfattning inför Islam, som kan bli avgörande för graden av straffpåföljd enligt hatbrottsprincipen. Orwells tankepolis i "1984" är idag kusligt aktuell.


Ex.2:
Om invandrare begår våldtäkt mot etnisk svensk kvinna är det "bara" våldtäkt, tom. i de fall där invandrare erkänt att de sökt sitt offer efter etnicitet dvs. svensk kvinna. Detta klassas inte dessutom som ett brott med rasistiska förtecken, eftersom riksdag och regering har fastställt att det enbart är svenskar som är rasister. Invandrare kan inte vara rasister, även om de är - som i det här fallet - rasister - ett synnerligen rasistiskt synsätt !


Ex.3:
Om invandrare använder sig av infama invektiv mot etniska svenskar klassas det aldrig
som rasism, även i de fall detta var avsikten. Om etniska svenskar använder sig av infama invektiv mot invandrare klassas det alltid som rasism, även i de fall detta inte var avsikten.

Sverigedemokraterna är det enda politiska parti av storlek som bemöter alla lika, och att alla, oavsett etnicitet, skall vara lika inför lagen.

Med dessa tre exempel, och efterföljande kommentar som klartext, innebär de facto att Sverigedemokraterna är ett icke rasistiskt parti, för den som nu inte visste det.

Våra politiska motståndare hävdar tvärtom. Enligt deras resonemang skulle vart 3:e norrman vara främlingsfientlig/rasist för att de röstar på Fremskrittspartiet (SD´s motsvarighet).
Ett land som dessutom varit ockuperat av en rasistisk ideologi i modern tid. Argumentet faller på sin egen orimlighet.

För att ytterligare förtydliga skall jag här återge en vardagshändelse ur mitt liv :
Jag har vid ett flertal tillfällen träffat en kurdisk tjej. Hon är sympatisk, intelligent, välutbildad, tom. vänsterorienterad och sprudlar av liv. En dag berättade hon att hon skulle gifta sig med sin kurdiske pojkvän.
Jag frågade rent hypotetiskt om hon skulle kunna tänka sig att gifta sig med en svensk kille :

K: - Aldrig !
S: - Varför inte ?
K: - Därför att jag värnar om mitt kurdiska kulturarv.
S: - Det låter bra tycker jag. Men om jag skulle säga att jag enbart kan tänka mig att gifta mig
med en svensk eller nordisk tjej för att jag värnar om mitt kulturarv, skulle jag fortare än
blixten bli stämplad för något så vedervärdigt som att vara rasist. För dig däremot ses det
som något helt naturligt, är det inte märkligt ?
K: - Ja, det är ju inte klokt.

Hur har det kunnat blivit så här i mitt Fosterland ? Att slarvigt slänga ur sig vidriga förtal
borde vara straffbart. Och det klichéartade uttrycket " allas lika värde " är numera enbart en chimär, om ens det. För vissa folkslag är det tydligen helt okej att värna om sitt kulturarv, men inte för andra. Är inte det om något ett uttryck för rasism. Och man kan ju verkligen undra vem som egentligen fiskar i grumliga vatten, det som vi Sverigedemokrater alltsom oftast felaktigt beskylls för ?

Svenskar finns alltså inte i den bemärkelsen att vi varken har en egen etnicitet eller kultur. Och det går ju inte att vara rasistisk mot någon som inte finns (riksdagsproposition 97/98:16).
Här har makteliten verkligen lyckats med att överträffa sig själva vad beträffar kulturmasochism, självförnekelse, och rasism mot det egna folket. Sahlins, Reinfeldts och Olofssons uttalanden om svensk lågt stående kultur kontra andra länders högre stående kulturer, är ytterligare en bekräftelse på detta. Nämnda trio och övriga politiskt korrekta vurmar för alla folks rätt till sitt eget land, utom för svenskarnas Sverige, där alla har rätt att bo. Först är man alltså nationalistisk för att nästa sekund bli extrem-internationalistisk.
Precis som om just svensk modern nationalism skulle ha med rasism att göra.


Begreppen nationalism/internationalism har inte längre någon verklighetsförankring.
Makteliten är som synes totalt förvirrad vad beträffar dessa begrepp. Speciellt begreppet svensk nationalism som är synonymt med ondska, med undantag av fotboll och schlagerfestivalen. Och i princip att alla former av internationalism är av godo.
Med ett Sverigedemokratiskt synsätt delar man in begreppen i fyra huvudgrupper :
Sund och osund nationalism, sund och osund internationalism. Med detta menas att sund nationalism/internationalism har demokratisk, eller om man så vill folklig förankring. Osund nationalism = nazism,
osund internationalism = kommunism.
Makteliten anser att icke-svenskar bör besitta en sund nationell identitet till sitt ursprung, antingen de befinner sig i sitt hemland, i Sverige, eller i något annat land. Det är enbart svenskar (och tyskar/österrikare) som inte tillåts denna identitet, oavsett var vi befinner oss. Om inte svenskar tillåts ha en sund nationell identitet kommer detta leda till en osund (extrem) nationell identitet. Något som vi Sverigedemokrater bestämt tar avstånd ifrån.
Facit säger ur ett historiskt, antropologiskt och elementärpsykologiskt perspektiv att det är vad vi måste räkna med. Jag har länge undrat över hur makteliten kan tillåta en dylik utveckling. Är man livrädd för att vara politiskt inkorrekt eller vill man rent av skapa kaos ?
Sverigedemokraterna är ett nationellt mittenparti, som står för den sunda och folkliga nationalismen, den som alla länder har rätt till för att definiera sin identitet och framhäva sin suveränitet.


Begreppet islamofobi saknar all vetenskaplig grund. En fobi som enligt maktelit och media de flesta svenskar lider av.
(- Förresten , här går det minsann bra att prata om svenskar och svensk etnicitet, men bara i negativa termer ! )
Fobi är ett psykiskt tillstånd eller sjukdom som innebär att man är rädd för något som är ofarligt. Detta botas lämpligen av en terapeut, psykolog eller psykiatriker. De flesta svenskar är alltså i behov av någon form av psykiatrisk behandling. Nu vill jag lugna alla, och det har nog de flesta redan insett, med att säga att man är inte islamofob för att man inte tycker att böneutrop från minareter, tvångsäktenskap, antisemitism, (Jodå, det är tillåtet för muslimer att vara antisemitiska i Sverige, kanske inte enligt lag, men i praktiken !) så kallat hedersrelaterat våld, könsstympningar och sharialagar hör hemma i Sverige. Begreppet är dessutom ett hån mot de människor som sanningsenligt flytt från länder där Islam är allenarådande.

Ett av de värsta skräckexemplen, då man klockrent fallit i den politiskt korrekta islamofobiska fällan, är Mona Sahlins uttalande efter att Fadime Sahindal fått sätta livet till. Fadime hade dessutom gått ut i radio och sagt att hon kände sig hotad till livet av sin far pga. den sk. hederskulturen. (Varför jag skriver " sk. hederskulturen " , beror på att enligt svensk heder är det ohederligt att döda.) På en direkt fråga av en journalist :

- Det här har du vetat om, varför har du inte agerat ?
Mona Sahlin : - Därför att jag var rädd att kallas rasist.

Att det sitter fegisar i svenska regeringar är skandal, särskilt när man har jämlikhet, solidaritet och rättvisa som honnörsord. Däremot är de politiskt korrekta synnerligen snabba med att utmåla den svenske mannen som det onda genuset för att han inte diskar hemma. Antingen är de politiskt korrekta fega, eller att man hänger sig åt lögnens värld för att spela med i det ruttna politiska systemet. I ett historiskt perspektiv vet vi alla, kommer betalningen förr eller senare i någon form som ett brev på posten. Agerandet är således minst sagt korkat.

Begreppet oikofobi är däremot en realitet, dvs. en rädsla för den egna kulturen.
Riksdag, regering och politiskt korrekta lider uppenbarligen av denna "åkomma".
(Termen kommer från grekiskan, vilket innebär en obefogad rädsla för den egna kulturen och det egna hemmet.)


Begreppet mångkultur av svensk modell saknar motstycke ur historiskt perspektiv. Man kan dra vissa paralleller med en del länder i övriga Europa, : Norge, Danmark, Tyskland, Österrike, Holland, Belgien, Schweiz, Frankrike och England, märkligt nog länder som ligger närmast den västerländska kulturen, vilket troligen hör ihop med vår humanistiska livssyn, som vi nu ser hur den utnyttjas. Men den svenska modellen är mest undfallande, naiv och extrem, och som resulterat i inskränkningar vad beträffar åsikts- och yttrandefrihet,
dvs. en fara för demokratin på ren svenska. Vi talar om ett långvarigt projekt, eller experiment som jag föredrar att kalla det, för inte ens makteliten vet hur det kommer att sluta. :


Bluffen :

Vilken eller vilka kulturer ingår då inte i det svenska mångkulturella begreppet ? : - När hörde man en engelsk marsch senast, eller en österrikisk joddlare , eller en skotsk säckpipa ? När kunde man beskåda en nationalromantisk målning av en Schweizisk konstnär ? Vidare: Det bästa från amerikansk kultur, exempelvis.; frihetsideal, företagande, att arbete och flit skall löna sig, personligt ansvar, och rimliga krav på invandrare.(Däremot är vi duktiga på att ta in det sämsta; Coca Cola, överdrivna skönhetsideal ,smaklöshet, plastkultur, våldsfilmer, och såpoperor).

- Och, fram för allt den svenska kulturen ingår inte i maktelitens mångkulturella begrepp. Om denna utveckling fortsätter får vi i framtiden fara till Minnesota för att lyssna på Alfvén, svensk folkmusik, beskåda Zorns tavlor och äta raggmunk med fläsk.
Det finns en ekonomisk aspekt på det hela såklart. Det handlar givetvis , som så mycket annat, om tillgång och efterfrågan. Men finansiering sker till stor del av skattepengar, som i första hand delas ut till dem som gör mest väsen av sig. Wilhelm Peterson-Bergers och Werner von Heidenstams museum och Millesgården är nedläggningshotade, inga tillräckliga skattemedel är att förvänta. Bond- och Fädernegårdar läggs ner. Kyrkor förfaller eller konverteras till annan verksamhet. Blås och symfoniorkestrar läggs ner. Och nu senast skall Svenskt visarkiv läggas ned. Skrämmande lite skattemedel används till den egna kulturen, jag tror vi är ensamma i hela världen om detta. Sen har vi heller inte något ordentligt Vikingamuseum i vår egen huvudstad - Skandal !
Makteliten lever inte själva upp till den mångkultur de påstår sig vurma för. Svensk mångkultur är inte mångkultur i ordets rätta bemärkelse. Det är alltså endast speciellt utvalda kulturer som ingår, ett slags kulturelitistiskt tänkande, med fokus på länder från Afrika, Asien och Latinamerika. Sahlins, Reinfeldts och Olofssons uttalanden om svensk kultur kontra andra länders kulturer ligger enligt min uppfattning i en gråzon vad beträffar rasistiska uttalanden mot det egna folket.
(Sahlin : " Jag tror att det lite är det som gör svenskar så avundssjuka på invandrargrupper. Ni har er kultur, er identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi ? Midsommar och sådana töntiga saker ". Reinfeldt :( Vid besök i Ronna, Södertälje, efter att invandrare skjutit med maskingevär in i polishuset) : " Ursvenskt är barbariet, ni står för kulturen " . Olofsson : " Invandrarna har byggt Sverige ".)


Misslyckandet :

Att tvinga samman vitt skilda kulturer utan urskiljning - dessutom mot folkviljan - är dömt att misslyckas. Då skapas obönhörligen konflikter, kriminalitet, arbetslöshet och utanförskap, det har vi ett historiskt globalt facit på. Ett oförlåtligt misstag är att det är svenskar som skall integreras till det mångkulturella samhället, vilket i praktiken innebär att vi skall göra avkall på den egna kulturen. En av de kulturer som skiljer sig mest från svensk och västerländsk kultur är den arabiska. Avsnittet i den här artikeln om islamofobi talar sitt tydliga språk. Därmed är inte sagt att all kultur från arabländerna är oförenligt i Sverige. Men det har visat sig att makteliten har varit helt oförmögen att enbart låta Sverige influeras av harmlös arabisk kultur såsom dans, musik, konst och mat . Hade det stannat vid detta, vore situationen något helt annat.

Den arabiska makteliten tvår sina händer när de med lätthet kan “ missionera “ Europa, och på så vis framflytta sina positioner. Jag kan tänka mig att de resonerar på följande sett ; “ I Sverige bor det ett galet folk som inte värnar om den egna kulturen och låter oss med lätthet missionera för Islam, och att de till och med betalar för det“. Lägger vi ihop invandring från muslimska länder med hög nativitet med att svenskar har låg nativitet, och att svenskar både går ur kyrkan och konverterar till Islam; - kommer Sverige - om denna utveckling fortsätter - vara ett muslimskt land om ca 50år (Dansk undersökning). Det kan väl knappast vara avsikten med mångkultur. Många gånger har jag funderat över av vilken anledning en del människor från arabiska länder har flytt. De flyr från ett totalitärt samhälle, men verkar ändå inte uppskatta vår demokrati och gästfrihet. Man får intrycket av att de vill att även Sverige skall utvecklas till ett totalitärt land. En förklaring kan vara att det tydligen är tillåtet enligt Koranen att ljuga om det gagnar Islam. Och på grund av detta infaller sig givetvis följande fråga : Hur många muslimer har ljugit om sina asylskäl ? Kan detta vara en medveten strategi för att ta över Sverige, eller rent av hela Europa ? I en del skrifter som har anknytning till detta ämne byts Europa ut mot Eurabia. Viktigt är att tänka på att Islam inte enbart är en religion, utan även en politisk rörelse, till skillnad mot kristendomen. Kristendomen har varit även en politisk rörelse, inte minst under korstågens och inkvisitionens hemska tid, men det var då det, nu pratar vi nutid. Lika viktigt att påpeka är att Sverigedemokraterna inte har något emot muslimer i allmänhet. Synd och tragiskt är att de ofta representeras av fundamentalister.

Å ena sidan har det invandrat alldeles för många hänsynslösa människor som ser Sverige som ett utmärkt sätt att bli försörjd på utan att behöva lägga två strån i kors, och som inte respekterar vår kultur och våra lagar, och som dessutom inte heller har för avsikt att varken integreras eller assimileras till det svenska samhället.

Å andra sidan tar Sverige inte tillvara på de invandrare som vill arbeta och göra rätt för sig, och som dessutom vill integreras/assimileras till det svenska samhället.

Men detta har vi bäddat för i 30-40 år, och då är det ju inte särdeles märkligt att kravkategorin av människor attraheras av ett land som Sverige. Denna typ av kategori har avsevärt mer benägenhet att inte respektera en kultur och dess folk om dessa i sin tur inte respekterar sig själva. Som man bäddar får man ligga. Svenska regeringar har efter cirka 1980 spelat ett högt spel som vi nu ser konsekvenserna av. Vad har drivit dem till denna typ av politik ? Är det ren okunskap, naivitet, makt och status, eller den självpåtagna rollen som det stora världssamvetet, eller till och med att man faktiskt tror på det?

Jag tror det handlar mycket om politisk korrekthet, och om makt, och ett inte tillräckligt högt medvetande pga. förträngningsmekanismer. Samt naivitet eller ren dumhet: “ Eftersom vi är så altruistiska finns det väl ingen som vill oss något ont ? “ Eller det kan också handla om ett kortsiktigt synsätt byggd på ren egoism. Så länge de politiskt korrekta vindarna är tillräckligt starka kan de sitta kvar vid maktens köttgrytor med hög lön, förmåner och en förestående fantastisk pension - helt ointresserade (åtminstone utåt sett) av Sverige och svenskarnas framtid. Det kan givetvis vara en kombination av nämnda faktorer, utan att behöva utesluta någon. Och av någon outgrundlig anledning är svenskar uppfostrade att även vara toleranta mot de intoleranta. Med denna inställning är vi dömda till undergång. Eftersom det inte finns ett liknande land vad beträffar den här formen av absurditet, undrar jag i mitt stilla sinne om högre makter har utsett Sverige till ett experimentland ? Vi har levt i en ankdamm i 200 år, det är först efter 1980 som olyckan drabbat oss. Se på våra grannländer, speciellt Finland, de värnar om sitt land och sitt folk, och vet vad det innebär att förlora sin frihet.

De flesta svenskar som semestrar, arbetar, studerar eller flyttar utomlands visar både intresse och hänsyn till värdlandet vad beträffar språk, lagar och förordningar, kultur och sociala koder.
Detta ser vi som en självklarhet. Varför förväntas enbart svenskar visa kärlek och omtanke till människor av annan nationalitet ? Varför begär makthavarna det enbart av svenskar, inte av invandrare eller turister som kommer till Sverige ? Har vi inte kvar någon stolthet överhuvudtaget ?
Det fina gamla svenska talesättet ; “ Ta seden dit man kommer” , är numera så urvattnat att det endast avser just etniska svenskar som reser utomlands.


Kan det då finnas en mångkultur som fungerar ?

U.S.A. är ett av få länder där mångkultur fungerar så bra som det antagligen är möjligt att uppbringa, eftersom de egentligen inte hade något val.
Men U.S.A. har ju helt andra förutsättningar än exempelvis Sverige. Landet är ungt och har haft en enorm immigration på kort tid från Europa plus slavar från Afrika. Detta givetvis på bekostnad av urbefolkningen , indianerna. Av människor som vill bosätta sig i landet krävs dessutom arbete, språkkunskaper och att man som invandrare förbinder sig vid ett lojalitetskontrakt.
Kanada är ytterligare ett exempel på liknande land, som på flera sett har lyckats bättre än U.S.A. Australien ytterligare ett. Men nämnda länder är ju ingalunda fria från motsättningar. Vi kan nu även se att i Australien framflyttar Islam sina positioner. Den stora skillnaden mellan dessa länder och Sverige är att i respektive land visar dess regering var “skåpet skall stå ”, dock ej i Sverige, och vi ser ju vart det har lett till. Sverige fungerade bra vad beträffar mångfald till cirka 1970. Det är först under de senare decennierna som Sverige har utvecklats till ett turbulent land. Mångfald av närliggande kulturer brukar sällan drabbas av några nämnvärda problem; är berikande och gör livet både intressantare och roligare. Även harmlösa inslag från tex. österländsk kultur (visdom, naturmedicin, yoga, tai-chi, judo, mat, konst, musik etc.) likaså, under förutsättning att det inte sker på bekostnad av den egna kulturen. För vem vill fara ända till Frankrike bara för att besöka en fransk restaurang , eller till Österrike för att lyssna på en konsert av Bruckner, eller ända till Kina för att bli behandlad med akupunktur ?

Vill man däremot närmare studera ett land och dess kultur,: - Res !

En helt annan dimension öppnas då. Det finns inget bättre sätt att upptäcka ett lands kultur än i det aktuella landet, dessutom får man större perspektiv på livet genom att bland annat dra paralleller mellan olika länder. De politiskt korrekta internationalisterna vill däremot att hela världen skall utvecklas till ett enda mångkulturellt samhälle, för att på så vis slippa resa. För mig låter detta grått, trist, okultiverat och fullständigt ointressant.
Sverigedemokraternas önskan till idealsamhälle, vad beträffar detta ämne, ligger nära den typ av mångfald, (som jag föredrar att kalla det) vi hade på 50, 60 och 70-talen, dvs. lagom med inslag från andra kulturer för att bibehålla balansen. Hypotetiskt kan man även plocka ut vissa utvalda delar från senare decennium utan att behöva rucka på balansen. Precis som alla andra partier är Sverigedemokraternas önskan att styra Sverige enligt givna ideal. Sverigedemokraterna anser att alla kulturer är lika mycket värda, men blandar man utan hänsyn till ursprungskulturen skapas motsättningar. Det är alltså inte av rasistiska eller främlingsfientliga skäl, som våra politiska motståndare vill hävda, som vi inte vill blanda kulturer vind för våg, utan för att inte bädda för konflikter och ett eventuellt framtida inbördeskrig. Fredliga människor som vill göra rätt för sig har stor potential att respektera en kultur, ett land och dess folk som dessutom inte råkar respektera sig själv. Tyvärr kan denna kategori av egen kraft i dagsläget inte stå emot hänsynslösa kravmaskiner i dagens Sverige.

Frågorna man emmellertid först bör ställa till sig själv : Vill jag leva i ett mångkulturellt samhälle ? Är det något eftersträvansvärt ? Blir människorna lyckligare av det ?
Då skulle jag svara enligt följande : - Det beror på i vilket land jag lever i, men nu pratar vi om Sverige, och då lyder svaret : - Mångkultur - Nej ! Mångfald - Ja !


Vad är svensk kultur ?

Alla har vi hört den evinnerliga och uttjatade frågan i olika sammanhang. Vem skulle ha “ fräckheten “att ställa samma fråga om grekisk eller kinesisk kultur ? Den ställs ofta av politiskt korrekta svenskar, speciellt journalister, men även av en del invandrare. I första gruppen bottnar frågan som regel av självförakt, självförnekelse och ett oförklarligt behov av att förringa sitt land och sitt folk, och upphöja alla andra. I den andra gruppen som regel enbart av förakt. Visst finns det okunskap, nyfikenhet och oskuldsfullhet som kan ligga till grund för frågeställningen, men det hör man oftast på tonfallet. De politiskt korrekta säger å ena sidan att svenskar inte har någon egen kultur, å andra sidan säger de att Sverige har varit homogent så pass länge att svenskar har svårt att ta till sig nya kulturinfluenser. Det vore önskvärt om de kunde bestämma sig vilket ben de skall stå på att vi kan börja föra en sansad debatt.

Tillbaka till frågeställningen: Vad är svensk kultur ? Det är inte lätt att på ett bra sätt svara på frågan när en journalist flyger på en med mikrofonen i högsta hugg, speciellt om man är ovan vid situationen.
Vi Sverigedemokrater borde tränas i mediahantering. Jag är ingen specialist på området, men om man bara har fem sekunder på sig, - vad sägs om följande fras :
- ” Det är vad svenskar har skapat genom historien “. Då kommer givetvis följdfrågan (om tid finnes):
- Jaha, och vilka är svenskar ? - “ Från de som har släktskap här sen generationer tillbaka till de som är födda här. Är man född här av utländska föräldrar och känner sig som svensk och uppfattas som svensk, är man svensk med utländskt påbrå. Är man inte född här men bott här en längre tid ,känner sig som svensk och uppfattas som svensk är man också svensk med utländskt påbrå.” (Axiomatiskt menas inget negativt med utländskt påbrå.)
Sen kommer nästa följdfråga : - Vad har då svenskar skapat ?: - “ Det hantverkare, bönder, fiskare, uppfinnare, upptäckare, konstruktörer, naturvetare, humanister, författare, konstnärer, kompositörer, musiker, skådespelare, artister har skapat.”

Exempel :
Christoffer Polhem (Polhemsknuten/låset, slussar etc.),
Johan Petter Johansson (skiftnyckeln), Gustaf de Laval (separatorn),
Gustaf Dahlén (automatisk fyrbelysning),
Carl Wilhelm Scheele, Emanuel Swedenborg (naturvetare), Alfred Nobel (dynamiten),
Baltzar von Platen (Göta kanal), John Ericsson (propellern), Håkan Lans (datormusen),
Carl von Linné (botaniker), Adolf Erik Nordenskiöld, Sven Hedin (upptäcktsresande),
Carl Jonas Love Almqvist, Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer, August Strindberg,
Gustaf Fröding, Werner von Heidenstam, Erik Axel Karlfeldt, Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Nils Ferlin,
Vilhelm Moberg, (författare) Carl Larsson, John Bauer, Anders Zorn,
Albert Engström (konstnärer)
Franz Berwald, August Söderman, Vilhelm Stenhammar,
Wilhelm Peterson-Berger, Hugo Alfvén, Lars-Erik Larsson (kompositörer)Carl Michael Bellman, Jenny Lind, Kristina Nilsson, Zarah Leander, Jussi Björling, Evert Taube, Staffan Scheja, Janne Schaffer, Arne Domnérus (musiker/artister) Mauritz Stiller, Victor Sjöström, Greta Garbo, Gösta Ekman (dä. och dy.)Ernst Hugo Järegård, Ingrid Bergman, Ingmar Bergman, Lasse Hallström, Kay Pollack (skådespelare/regissörer)

Och givetvis svenska seder och bruk, och traditioner såsom midsommarfirande. Vikingatiden, kungaätter, slott, kyrkor, hemman, och fädernegårdar, den lilla röda stugan med vita knutar på landet eller i skärgården. Svenska flaggan, det svenska språket, husmanskost samt svensk heder och stolthet.
- Det vill säga, det finns obegränsade mängder av svensk kultur och kulturarv.
De två sistnämnda har vi mer eller mindre tyvärr tappat bort, men min förhoppning är att vi hittar tillbaka till dessa begrepp. Och det är verkligen på tiden att svenskar börjar vara stolta och respektera sig själva och sin kultur.

I ärlighetens namn bör här nämnas att all svensk kultur inte heller är av godo. Den kungliga svenska avundssjukan , eller den svenska socialdemokratiska avundssjukan som jag föredrar att kalla den, plus Jantelagen, och konflikträdsla är så pass implementerad i den svenska folksjälen att den kan betraktas som en del av vår kultur. Dessa begrepp har som synes fått förödande konsekvenser inte minst vad beträffar ansvar, rättvisa, etik och moral.
(Personligen är jag inte speciellt stolt eller förtjust i varken dansbandsmusik eller surströmming. Men det är ju en helt annan femma.)

Jag måste erkänna att jag blir avundssjuk på norrmännen den 17:e maj, och fram för allt på britternas festyra från Royal Albert Hall när alla stämmer upp till Rule Britannia.
(Som kuriosa kan nämnas att Gustav Sundbärg skrev redan 1911 i “ Det svenska folklynnet” ,om bristen på nationell stolthet (patriotism), att man måste gå tillbaka ända till 1600-talet för att finna den.)


När man inför den politiskt korrekte upplyser om svensk kultur och kulturarv infinner sig alltid det obligatoriska påståendet : - “ Men svensk kultur har vi ju fått tack vare invandringen “. Det är ett felaktigt påstående, dessutom ett hån och ett svek mot det svenska folket, precis som om vi inte lyckats uträtta någonting av egen kraft. När det gäller icke-svenskar skall det tydligen löna sig att arbeta och vara innovativ.
(se begreppet rättvisa). Vi har självfallet erhållit kultur utifrån, mig veterligen har inget land undgått detta. I början på ett samtal påpekar den politiskt korrekte aldrig detta vad beträffar andra länder, men alltid vad beträffar Sverige. Efter en lättare diskussion brukar lyckligtvis sinnena öppnas även hos den mest fanatiske mångkulturivraren.

För att i möjligaste mån bevara svensk kultur och undvikande av konflikter förordar Sverigedemokraterna att invandrare skall underteckna ett lojalitetskontrakt till den svenska nationen.
Detta kontrakt skall inte underminera de sunda kulturinfluenser som tidigare nämnts.

Avslutningsvis vill jag rikta en metafor till våra makthavare genom att härleda till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.
Detta med tanke på att svenskar och svensk kultur " inte finns " . :

" Om du inte kan älska mig, tyck då om mig. Kan du inte tycka om mig, tyck då illa om mig. Kan du inte tycka illa om mig, kan du väl åtminstone hata mig. "

Konklusion : Att inte bli sedd är värre än att hata.


Fotnot :

Artikeln är skriven direkt från hjärtat, med livs - och arbetserfarenhet som enda skola i ämnet . Anledningen att den kom till var pga. att undertecknad inte tidigare funnit någon liknande skrivelse om mångkulturens olika facetteringar. Min förhoppning är att jag med olika aspekter och synvinklar lyckats få klarhet i en del viktiga frågor. Men det är sannerligen inget lätt ämne. Mina intentioner är att artikeln skall bidra med att ytterligare öppna upp diskussionen kring mångkulturen och dess effekter. Summerar man alla avsnitt får vi en förklaring till varför vi får så lite för våra skattepengar nuförtiden, trots världens högsta skatter. Hur många har tänkt på det egentligen ? Svenskarna och makteliten står nu inom den närmaste framtiden inför avgörande beslut på vilket sätt vi skall förhålla oss till mångkulturen. Fortsätter det i samma intensitet och riktning som det hitintills gjort, har vi ett gigantiskt problem framför oss, som i värsta fall kan utmynna i ett inbördeskrig. Konflikter, sammandrabbningar, och “småskaliga inbördeskrig “ har vi redan. Det är alltså hög tid att vidtaga kraftiga åtgärder.

Sverigedemokraterna vill utvisa kriminellt belastade invandrare, samt verka för repatriering av de invandrare som systematiskt överutnyttjar den svenska välfärden och som inte har för avsikt att anpassa sig till det svenska samhället. Våra egna “ problembarn “ får vi dras med, det svenska hedersbegreppet säger att man belastar inget annat land med dessa element. Sverigedemokraterna är det enda parti, eller organisation över huvud taget, av tillräcklig storlek och framtida potential, som i dags dato belyser problematiken kring det svenska mångkulturella experimentet. Sverigedemokraterna har lyckats med att på ett icke hycklande sätt lyfta fram dess problem i ljuset som våra riksdagspartier har sopat under mattan. Sverigedemokraterna är det enda parti som kan lotsa det vilsna svenska folket till en värdig nationell identitet, för att åter känna stolthet för den gemensamma värdegrund som vi hade en gång i tiden, och således skapa incitament som banar väg för ett paradigmskifte. Min förhoppning är att vi lyckas vända på den rådande destruktiva utvecklingen till en konstruktiv utveckling efter valet 2010, och även i Kennedyanda vända på begreppet : ” Vad Sverige kan göra för dig “ - till - “ Vad du kan göra för Sverige “.

Jag önskar det svenska folket lycka till ! (senast uppdaterat 101020)

Staffan Arnberg SD Österåker